POLISENS VAPENFÖRSÄLJNING TILL GÄNG - THOMAS BODSTRÖM - BEATRICE ASK - MÖRKLÄGGNING

HITTILLS FLER ÄN 40 MÖRDADE MED VAPEN POLISER OCH POLISENS CIVILA INFILTRATÖRER SÅLT TILL GÄNGEN MED BÖRJAN 1993

Illegal vapenhandel på polishuset i Stockholm

Illegal vapenhandel på polishuset i Stockholm Total oordning har rått i polisens vapenförråd dit ett antal obehöriga personer haft tillträde. Ingen kontroll över förvarade vapen har upprätthållits. Vapen har uppgetts gå till destrueringen men behållits i förrådet. De har kunnat lånas, de har sålts illegalt. Flera vapen från polisförrådet har dykt upp i brottsliga sammanhang. Världen idag presenterar idag en skrämmande bild av missförhållandena. Under flera år har det pågått illegal vapenhandel inne på polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Det uppger polisinspektören Kaj Hahne som idag träder fram och berättar om vapenhanteringen på Stockholms polishus. Känsliga förundersökningar om vapenhanteringen har lagts ned. Dokument som Världen idag publicerar i dag bekräftar att vapen som använts vid brott och som skulle förstöras har sparats i polisens vapenförråd där den illegala handeln har pågått.
– Redan 1999 skrev vi en anmälan om misstänkt brott, men ingen ville att det skulle uppdagas, säger Kaj Hahne till Världen idag.
Inne på polishuset på Kungsholmen har Stockholms Skytteförening och polismyndighetens vapenverkstad delat utrymme. Ansvarig för vapenverkstaden var en anställd inom polisen, Willy Palm, som nu står åtalad för olagligt innehav av ammunition. Palm hade också styrelseuppdrag för Stockholms Skytteförening och ansvarade även där för skytteföreninges vapen.
Ett tiotal personer har haft nycklar till vapenförrådet, varav flertalet civila personer som vart med i skytteföreningen och som inte har något med polisen att göra. När som helst har de kunnat passera vakten och gå in till "Skytteföreningens lokaler", där vapen legat huller om buller.
– De som gick in där behövde inte ens skriva upp sig på en lista. Det var bara att gå rakt in. Via den här lokalen har det perfekta brottet kunnat genomföras. I stort sett vem som helst kunde gå in och hämta ett vapen, skjuta och lämna tillbaka det utan att någon skulle märka något, berättar Kaj Hahne.
Flera vapen som skulle skickas till förstöring på ett järnbruk i Hofors behölls bevisligen kvar i förrådet som delades med skytteföreningen. Ett dokument som visas på nästa uppslag, visar att vid ett och samma tillfälle så har den som ansvarat för vapenförrådet behållit 16 av 30 k-pistar som skulle skickats för förstöring.
– Det här är inget annat än grovt vapenbrott, säger Kaj Hahne som är förvånad över att polisens internutredning inte ens gjort en husrannsakan hos Willy Palm som ansvarade för vapenförrådet.
I höstas hittades en pensionerad polisman, som arbetat som privatdetektiv, skjuten i en trappa. I handen hade han ett av de vapen som funnits i vapenförrådet.
I skytteföreningens styrelse har funnits flera högt uppsatta polischefer.
Först 2003 började polisen ta tag i oordningen i vapenförrådet. Men utredningen delades upp i två förundersökningar, en mot skytteföreningen och en mot myndigheten. Åklagaren valde att enbart gå vidare med den delen som rör skytteföreningen. Den som gällde polismyndigheten lades ned och orsaken var att det var för många personer inblandade. 

 

 

 

Vapen hos Liljegren kom från Grimslövshärvan

När härvan kring polischefen Olle Liljegren och hans informatörer avslöjades hittades många vapen. Världen idag kan avslöja att vissa av dem kom från Rolf, huvudmannen i Grimslövhärvan, som vi skrev om i måndags. Vi har låtit Tomas, som dömdes i samma härva, titta på fotografier på vapnen. Kännetecknen är unika för Rolfs avidentifiering av vapen.
– Det är ingen tvekan. Det här är vapen som kommer från Rolf. Ingen annan borrade, fyllde med svetsmassa och slipade på det här sättet.
I förhör uppger Erika, den som anmälde att illegal vapenhandel förekom på lantgården i Grimslöv, att sådana vapen sålts till polisinformatörer i Borlänge och Falun. Olle Liljegren hade åtminstone två informatörer i dessa städer.

Sju beväpnade kriminella män möts i mars 2002 på Grand i Falun för att sluta fred i en pågående maktkamp. Kriminalkommissarie Olle Liljegren, sitter i foajen under hela mötet. Nationella insatsstyrkan är också på plats och griper alla sju männen. En av de som grips är den så kallade Bandidosmannen, en av Olle Liljegrens informatörer, som senare gjorde sig känd för att fejkat att han omkom i Tsunami-katastrofen.
Bandidosmannen sålde vapen till dem som senare dömdes. Polisens internutredare genomför en ny förundersökningen av Liljegren och andra polischefers användning av informatörer. Mycket tyder på att tillslaget på Grand Hotell kan vara en olaglig brottsprovokation. Då kommer alla domar att ogiltigförklaras.

Alf Weselius var en av av dem som utredde om Olle Liljegrens informatörsverksamhet var kriminell. Enligt honom är de vapen som bland annat hittades på Liljegrens tjänsteställe inte identifierade, i alla fall inte alla.
Weselius säger att en del vapen hade avidentifierats på det vis som Tomas påstår att Rolf gjorde. Flera borde också ha varit skrotade. Gav inte Olle Liljegren er uppgifter för att kunna identifiera vapnen?
– Nej. Han lämnade inga uppgifter om det. Han sade sig inte komma ihåg. Han ville väl inte berätta närmare hur det hade gått till, varför han hade vapen och var de kom ifrån. Han sköt det väl ifrån sig lite och menade att hans verksamhet var ju ändå sanktionerad utav hans chefer. Vilket cheferna förnekar att de skulle ha varit.
RZ dömdes för att ha köpt vapen av samma modell som hittades i Olle Liljegrens skåp. Vapen som var avidentifierade av Rolf och som enligt Erika (se måndagens artikel) hade sålts till Olle Liljegrens informatörer. 

 

 

 

Polisens dubbelspel fick oskyldiga att dömas

Det var Eskilstunapolisen som avslöjade kriminalkommissarie Olle Liljegrens tveksamma infiltratörs- och informatörsverksamhet. Men Eskiltunapolisen var själv inblandad i verksamheten. Det innebär att man utredde sin egen brottsprovokation.
Kriminalkommissarie Olle Liljegren dömdes i tingsrätten till fängelsestraff för vapen- och narkotikabrott. Han friades helt i hovrätten. I förundersökningen redovisas för första gången underrättelseuppslag, som i vanliga fall får sekretessstämpel för att informatörer inte ska röjas och riskera att bli skadade.
I granskningen av förundersökningsmaterialet uppstår många frågor. Den huvudsakliga är varför Olle Liljegren gick fri? Huvudvittnet mot Liljegren var en av hans informatörer, Max Åström, med kodnamn Assar.
Åström betroddes inte under rättegången, trots att rätten fastslog att han bevisligen lämnat rätt vittnesuppgifter om saker som Liljegren inte ville kännas vid.
Däremot: i en parallell rättegång i samma härva trodde rätten på Åström och sju personer blev utifrån hans vittnesmål dömda till fängelsestraff – trots att rätten här kunde bevisa att Åström ljugit om flera händelser och fakta som var relevanta för domarna.

Många är i dag upprörda över detta. En av dem är domaren Robert Schött som anser att det är mycket märkligt att Olle Liljegren friades men inte de andra.
En annan är kammaråklagare Magnus Elving som fortfarande inte förstår att Liljegren gick fri.
– Vi ansåg givetvis att polischefen skulle dömas. Hans informatör Max Åström lämnade uppgifter från de nio årens samarbete som visade sig stämma, samtidigt som polischefen lämnade uppgifter som bevisligen var felaktiga.
Världen idag har pratat med så gott som alla som har insyn i dessa ärenden. Flera polismän säger till oss att de inte öppet vågar kritisera kollegor, men i ett i hemlighet bandat samtal säger en av polischeferna (som vi i ett senare skedde lovat att hålla anonym):
– Det handlar om två saker, rasism och att dölja polisens egen kriminalitet. Så enkelt. Polisens informatör döms, sju personer, som lockats till brott som inte annars hade begåtts, döms. Men personen som beter sig kriminellt och dessutom moraliskt föraktligt frias, och det är polischefen.
– Det är så att man mår dåligt. Allt för att de som egentligen är ansvariga, chefer som Jennekvist, Lindholm och Gunnmo, som alla kände till polisens kriminella verksamhet, inte ska ställas till svars.
Den som avslöjade Olle Liljegrens spekulativa informatörsverksamhet är kriminalkommissarie Gunnar Appelgren i Eskilstuna. (Läs en längre intervju med Appelgren om hur och varför han avslöjade Olle Liljegren på vår hemsida www.varldenidag.se).
Appelgren blev hyllad som hjälte. Nu riktas dock hård kritik mot honom av bland andra advokat Kerstin Koorti. Hennes klient Aydin Koc dömdes till tolv års fängelse för grovt narkotikabrott. Domen var till stor del baserad på informatören Max Åströms uppgifter.
Koorti anser att Appelgren var delaktig i Liljegrens informatörsverksamhet, att han spelat dubbelt och att hennes klient därför har blivit utsatt för ett justitiemord. Hon har överklagat domen till Europadomstolen.
Det som talar till hennes klients fördel är att Appelgren själv använde sig av en av Olle Liljegrens informatörer, Max Åström. I Eskilstuna tilldelades Åström kodnamnet Muhammed.
Aydin Koc säger att han blivit lurad, att Liljegren och infiltratören Assar/Muhammed gillrat fällor för att sätta ditt honom, och att polisen Appelgren också var inblandad.
– Jag blev mycket förvånad när kommissarie Appelgren från Eskilstuna i rätten säger att han lånat Åström med kodnamn Assar av Lindholm på länskrim, säger advokat Koorti till Världen idag.

Det visade sig alltså att två polisdistrikt använde sig av en och samma informatör. Appelgren använde sig av Åström för att bland annat infiltrera bröderna Koc och deras vänkrets. Efter att Appelgren haft kontakt med Åström ringde han till Ali Lindholm, chef för underrättelseverksamheten i Stockholm.
Appelgren misstänkte att Muhammed (Åström) också användes av Stockholmspolisen, vilket visade sig vara sant.
När Liljegren och Åström sedan avslöjas av Eskilstuna-polisen åker två av bröderna Koc dit för grovt vapenbrott och grovt narkotikabrott. Bröderna Koc hävdar hela tiden att de är oskyldiga. Att de har blivit lurade in i affärer av Åström och polischefen Liljegren.
Ingen känner till att Assar i själva verket också jobbat åt Eskilstuna-polisen under kodnamnet Muhammed.
När detta avslöjas i rättegången försöker advokat Kerstin Koorti få åklagaren på rätt spår, men denne lyssnar inte. Aydin Koc, och de andra i samma härva, döms på grundval av uppgifter från kriminalkommissarie Olle Liljegren och hans undercover-agent Assar.

Kerstin Koorti anser att detta är ett justitiemord, att domen mot Aydin Koc är felaktig. Åklagaren valde att inte undersöka samarbetet mellan Assar och Eskilstuna-polisen, ett samarbete som skulle göra Eskilstuna-polisen jävig.
Rätten kunde därmed inte heller se den olagliga brottsprovokationen.
– Det man borde ha gjort var att visa att Åström, med kodnamnen Assar/Muhammed även jobbade åt Eskilstuna-polisen, säger Koorti.
Aydin Koc har i förundersökningen hela tiden sagt att han visste att Max Åström var agent.
– Jag trodde att han bara var Liljegrens agent. De gjorde ingen hemlighet av att de jobbade tillsammans. Hur skulle jag kunna förstå att Max också jobbade åt Eskilstunasnuten och att de gillrade fällor åt oss.

Koc dömdes till 12 års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott. Hade brottsprovokationen kommit fram hade han fått en betydligt lägre dom.
Anledningen till att Max Åströms samarbete med Eskilstuna-polisen avslöjades är att infiltrationen gick snett. Polisen fick signaler om att Åström bedrev ett dubbelspel, att han sålde vapen och knark vid sidan om.
Genom att avslöja Liljegren, kollegan i Stockholm, mörklade Eskilstuna-polisen sitt eget misslyckade samarbete med infiltratören Åström. Poliserna på den sörmländska myndigheten blev hyllade som hjältar för att ha avslöjat bristerna i infiltratör/informationsverksamheten hos länskriminalen.
Men i rättegången vittnade kommissarie Appelgren under ed och sanningen kom fram: Eskilstuna-polisen var själv inblandad.
Eskilstuna-polisen hade alltså utrett sina egna brottsprovokationer. Egentligen skulle Eskilstuna-polisen suttit som åtalad, och inte Liljegren, i fallet Koc.
Kerstin Koorti hoppas nu att Europadomstolen tar upp ärendet. Gunnar Appelgren kommenterar att Koorti driver ärendet vidare till Europadomstolen:
– Jag har inga synpunkter på det. Hon har all rätt i världen att driva det. Hon får ju driva sin tes och sedan får Europadomstolen ta ställning, det är kanske bra att detta prövas.
Världen idag har vid upprepade tillfällen sökt polischeferna Jennekvist och Liljegren utam framgång. 

 

 

 

Döms oskyldiga för att dölja polisens brister?

Mord - Justitiemord - Personer som felaktigt dömts till mycket långa fängelsestraff - Olaglig brottsprovokation

Förödande brister i hantering av vapen och narkotika hos polisen. Informatörer/infiltratörer som i vardagsspråk kallas tjallare eller golare och används av polisen går sina egna ärenden, begår brott och tjänar stora summor pengar men undgår åtal.
Informatörer kallas de som ger tips, personer som antingen kommer till polisen med uppgifter om brott och som själva inte är kriminella, eller brottslingar som infiltrerar, alltså som av polisen fått som uppgift att under falska förespelningar umgås med kriminella för att sedan leverera information till polisen.
Carin Götblad skrev i en debattartikel i DN den 7 juni i år, om hur nöjd hon är med verksamheten, vilken nytta den fått för allmänheten.
– Skitsnack säger en polischef till oss. Ett spel för gallerierna. Hon, som själv varit med och fuskat med brott- och bevisprovokation vet mycket väl att ändamålen inte helgar medlen.
Under tiden för Världen idags granskning har vi mött flera polischefer som säger en sak "on the record" och en annan "off the record". Många har öppet sagt kontroversiella saker, riktat hård kritik mot andra chefer, medan andra har valt att göra detta i hemlighet.

Alla samtal som Världen idag fört är bandade.
Av naturliga skäl gör polisen allt för att hålla informatörsverksamheten hemlig, annars skulle den ju inte vara underrättelseverksamhet.
Men vi har hittat andra anledningar. Informatörer mördas. Oskyldiga döms till långa fängelsestraff. Polisen blir blåst, lurade, gång efter annan och går informatörens ärenden.
Informatörerna är flera hundra till antalet. De träffar sin kontakt hos polisen på hemliga platser. De flesta är själva kriminella. Flertalet värvningar sker nämligen under polisförhör. Polisen ser mellan fingrarna på informatörers egen brottslighet mot information om "en större fulare fisk". En brottsling kan misstänkas för grövre kriminalitet, men polisen lyckas inte bevisa det utan värvar någon att gillra en fälla.

Bakom sekretess, hundratals lådor med information döljer sig kopplingar till bland annat:
- Malexandermorden.
- Kidnappningen av vd:n för Siba, Fabian Bengtsson.
- Polisens dödsskjutning av värdetransportrånaren Fredrik Göransson.
- Mordförsöket på den av media utpekade gangsterkungen Milan Sevo.
- Mord på tre av kriminella avslöjade informatörer.
I de flesta av dessa brott har vapen som en gång varit beslagtagna av polisen kommit ut på gatan igen. Vapen som skulle ha skrotats användes i tunga brott såsom rån och mord.
I våras blev kriminalkommissarien Olle Liljegrens och andra polischefers informatörsverksamhet känd då en polischef i Eskilstuna fick nog av alla konstigheter och larmade länskriminalen.
Förundersökningar startades och det visade sig att informatörerna i de flesta fall själva är grovt kriminellt belastade, och att polischefer betett sig underligt. Olle Liljegren dömdes i tingsrätten för både vapenbrott och narkotikabrott men friades i hovrätten. Något som fortfarande upprör många chefer hos polisen, och andra företrädare för rättsväsendet.

Vapnen är den röda tråden. Informatörer har tilldelats vapen för att göra affärer och locka till sig kriminella. Vissa har tjänat stora summor pengar på dessa vapen vilka har sålts vidare till Hells angels och andra kriminella ligor utanför polisens kontroll. Den 14 februari 2005 ringde Ratko Zindovic advokaten Per Liljekvist. Klockan var 08.30, en halvtimme innan näst sista hovrättsförhandlingen i fallet mot hans klient, kriminalkommissarie Olle Liljegren.
Liljekvist var mycket stressad och tänkte till en början inte svara, men han lyfte luren. Dagen efter kunde man i dagstidningar läsa att det var kaos i rätten och åklagarna var arga som bin.
Idag minns inte Liljekvist hur många gånger han pratade med Zindovic, men säger att Zindovic hade berättat att internutredarna träffat honom under pågående rättegångsprocess – något som är ovanligt och strider mot praxis. Medan rättegången i hovrätten pågick för fullt åkte internutredarna, de som jobbar med att sätta dit Liljegren, ned till Skåne för att träffa Zindovic.
– Jag hade skickat ett brev till domare Robert Schött och berättat vad jag kände till om Liljegren och vad jag hade för fakta som visade att Liljegrens chefer var bovarna i härvan, säger Zindovic.
Tre dagar efter att Zindovic skickade brevet fick han besök av polischef Mikael Backman och dennes kollega från Eskilstuna.
Backman ville veta vad Zindovic hade för information att sätta dit Liljegren med. Zindovic ville gå högre upp. Han ansåg att den information han hade räckte för att sätta dit Jennekvist också, på länskriminalens underrättelserot, numera polisöverintendent på länskriminalen. Backman sade åt Zindovic att de hade fått order från politiskt håll att inte röra de högre cheferna, utan fick bara inrikta sig på Liljegren.
På vilken politisk nivå ett sånt beslut tagits fick inte Ratko veta.
Zindovic fästmö satt hemma med mobiltelefon och inspelningsapparatur. Innan han och polischeferna satte sig ned, i det hotellrum polisen bokat, slog han hennes nummer och hade sedan mobilen på under hela konversationen med poliserna.

Kriminalkommissarie Mikael Backman vill inte berätta om han träffat Zindovic eller inte:
– Du, jag tänker inte svara på några frågor angående något sådant. Jag varken bekräftar eller dementerar det, eller något annat som inte är offentligt i något förundersökningsprotokoll. Om det förevarit några kontakter som kan antydas vara kopplade till förundersökningen så finns de i protokollen, annars har det inte förekommit några förhör. Sedan kan jag varken bekräfta eller dementera om det varit andra typer av kontakter. Om vi har andra kontakter som har att göra med underrättelseverksamhet är det ingenting vi presenterar offentligt.
En annan polischef på Eskilstuna polisen – den som avslöjade Olle Liljegren och hans informatörer – Gunnar Appelgren, svarar så här på en fråga om han känner till Zindovic:
– Jag vill inte kommentera vad namnet Ratko Zindovic säger mig, men jag känner till att Backman träffat honom och vet en hel del om det mötet. Jag vet varför de träffades men jag tror inte att det mötet ledde till någonting speciellt dock.
Zindovic själv om mötet:
– Backman ville få mig att tro att de skulle hjälpa mig att få ut gömt material som jag behövde för resning till HD. Han sade att de skulle snacka med kollegorna i Växjö och få ut materialet. Backman frågade mig ifall jag kunde hjälpa de med information som visade att Milan Sevo hade affärer med Liljegren. Något vi kan kasta i ansiktet på Liljegren innan hovrätten avslutas, sade Backman. Jag hade med mig Liljegrens förundersökning, jag sade till dem att jag läst den och att det inte finns en tvekan om att Liljegrens chefer är bovarna. Då säger Backman att de fått direktiv av åklagare Katarina Johansson Welin att inte röra cheferna, samt att åklagaren fått direktiv från politiskt håll att cheferna inte får röras. Jag sade att då är ju utredningen olaglig. Ni måste enligt lag göra en oberoende utredning. Backman blev tyst.
Katarina Johansson Welin om mötet:
– Jag har inte fått något skriftligt förhör från polisen och när det gäller de här bitarna finns det inget jag kan kommentera.
Umeåpolisens internutredare ringer Zindovic så sent som i oktober 2005. De vill ännu en gång ha hjälp med att sätta dit Liljegren. Enligt Zindovic lockade de med att hans överklagan till HD fanns framme och att de skulle titta på den så småningom, men nu vill de ha information om Liljegren. Zindovic vill inte hjälpa dem, då han har tappat förtroendet för det svenska rättsväsendet.
Umeåutredarna bekräftar att de varit i kontakt med Zindovic fösvarare men vill inte berätta varför, då det gäller under förundersökningssekretess. De säger samtidigt att den nya internutredningen på Olle Liljegren omfattar även andra polischefer.

Vem är då denne Ratko Zindovic och vad menade han med gömt material som han behövde?
Efter att ha mejlat kriminolog Jerzy Sarnecki får Zindovic rådet att kontakta Nuri Kino.
I mejlet här intill beskriver Zindovic hur han dömdes, till tre och ett halvt års fängelse för grovt vapenbrott.
Han ansåg sig vara oskyldig och att han fick sitta inne för någon eller några andras räkning.
Att reportrar får brev av detta slag är inte ovanligt, tvärtom.
Att polischefer under pågående rättegångar de facto träffar källor för att sätta dit sina egna poliskollegor tillhör däremot inte vardagen.
Det och mycket annat gjorde att vi bestämde oss för att granska förhållandena kring justitiemordet på Ratko Zindovic. Han själv har ägnat fyra år åt att bevisa att han är oskyldigt dömd.
Han har skrivit till Justitieombudsmannen, justitiekanslern, riksåklagaren, Högsta domstolen och bland andra statsministern (se faksimil) – men ingen har varit lyhörd. Förspel Erika 27 år, blir misshandlad och våldtagen av sin pojkvän. Hon anmäler det till polisen. Utredningen läggs ned eftersom "bevis saknas".
Då bestämmer hon sig för att avslöja pojkvännens illegala vapenhandel. Under sin fasad som bonde och hemvärnsman har han, Tomas, dolt sina vapenaffärer med polisens informatörer/infiltratörer och kända kriminella ligor så som Hells Angels.
Några veckor efter anmälan om våldtäkt och misshandel, den 30 september 2001, anmäler hon pojkvännen igen – denna gång för illegal vapenhandel. Hon springer ifrån hans lantgård med orden "Nu får det vara nog, nu ringer jag polisen och berättar om dina jävla vapenaffärer". Erika ringer från en telefonkiosk i närheten. Hon får polisen att övertyga åklagare Yvonne Rudisson att begära en husrannsakan hos både Tomas och hos hans vän Roger, en legosoldat som krigat i Kosovo. De första polismännen som skickas ut plockar upp Erika från telefonkiosken. Tomas och Roger tas på bar gärning på lantgården Grimslöv, samtidigt som de håller på att lasta 250 vapen.
Snabbt får Erika skyddad identitet. Enligt en nära vän hade polisen sagt till Erika att de gör så för att skydda henne. I dag tror vännen att det beror på att Erika var mer farlig för polischefer och deras informatörer än faran från Tomas och hans kumpaner. I förhör berättar Erika att Tomas sysslat med illegal vapenhandel i över tjugo år. Hon berättar också om mordhot:
"Han sade att är det någon som tjallar... så dödar de den som tjallat."
I ett annat förhör pratar hon om personer som polisen givit åtalsfrihet, personer som åtminstone senare avslöjats som polisens informatör:
"Anders är tydligen en person som Säpo och polisen överhuvudtaget har nytta av, som är fruktansvärt förbannad på en liten åklagare i Växjö som har ställt till problem för honom, för att genom Anders så får han vapen och vad han vill ha - hembränt. Så Anders går alltid fri för att han köper sig fri."
Erika berättar om en resa hon och pojkvännen Roger gjorde till Borlänge för att där träffa två polisinformatörer som köpte vapen av dem:
"Och så gick de och tittade lite, och kunden tittade på vapnen då. Det var tre stycken kulsprutepistoler med ljuddämpare. Och detta var tydligen att "Tomas" var kurir åt en annan person som sålde de här vapnen till dem."
Den andra personen visade sig sedan vara Rolf, en av polisen känd vapenhandlare. Det de flesta poliser inte kände till var att Rolf hade gjort det till sin grej att köpa vapen av polisens skrotningsfirmor. Vapen som en gång varit beslagtagna av polisen såldes till Rolf som i sin tur sålde dessa vidare till kriminella, både till enstaka personer och ligor som Hells Angels.
Bland andra ska Tomas och Roger ha sålt vapen till en polisinformatör i Borlänge, som numera arbetar som musiklärare. Det är den person som Erika pekar ut som informatören som alltid kommer att gå fri från misstankar. Världen idag har försökt komma i kontakt med musikläraren, men han vägrar prata med journalister.
Musikläraren har aldrig dömts, och i vissa fall inte ens hörts, men förekommer i många förundersökningar. Han är en av länkarna mellan Grimslövhärvan, kriminalkommissarie Olle Liljegren, ett mord på en informatör och tre (potentiella) justitiemord.
Erika berättar om ytterligare två män från Dalarna, deras namn och andra detaljer som borde vara intressanta för polisen. Även dessa förekommer i flera förundersökningar, en av dem döms sedan till just vapenbrott. Men ingen av dem hörs i utredningen av Grimslövhärvan. Härvans huvudman Rolf 1991 träffar Rolf Erikas pojkvän Tomas, och säljer den första illegala pistolen till honom. De olagliga vapenaffärerna dem emellan fortsätter fram till dess att de åker fast är 2001, enligt förhör med Tomas.
Rolf var på sjuttiotalet dömd för medhjälp till bankrån. Av okänd anledning drogs hans vapenlicens in 1993. Han fick tillbaka den 1995. Fyra år därefter lämnar han självmant in både sitt vapenhandlar-tillstånd och sin vapenbok. Boken används till att deklarera inköp av vapen, försäljning med mera.
Genom överlämnandet slipper han all kontroll. Har man inget vapenhandlartillstånd slipper man ha polisen över axeln. Under många år har han och andra vapenhandlare låtsats skrota vapen åt polisen och i stället sålt dessa vidare, men i mindre mängder. Nu kom han åt större partier vapen. I samband med att han lämnar in vapenboken övertalar handlarna som båda också skrotar vapen åt polisen, att ingå ett samarbete med honom. Handlarna, som båda hade avtal med polismyndigheten, fanns i Stockholm och Karlstad. De vapen Rolf kommer över på detta sätt säljer han och Tomas vidare till kriminella ligor, men också till polisinformatörer. Informatörerna säljer antingen vapnen vidare eller så lockar de, i samarbete med polis, personer i kända kriminella ligor till affärer. Meningen är att ligorna via vapnen ska bli lurade till att tro att informatörerna är äkta, att de också är kriminella. Men informatörerna kör också sitt eget race och säljer vapen som inte polisen känner till.
En av handlarna som Rolf köpte vapen av jobbade på företaget Bastman AB som hade avtal med både polismyndigheter och armén för att skrota vapen. Handlaren anställs via arbetsförmedlingen. Han hade suttit av ett fängelsestraff och företaget hade därför rätt till rehabiliteringsersättning. De slapp alltså betala stora delar av hans lön, det gjorde arbetsförmedlingen. Ingen kontrollerade om han verkligen skrotade vapnen och därför kunde den rehabiliteringsanställde med lätthet sälja vapen till Rolf.
Rolf fick också leveranser av en vapenhandlare i Gävle, här kallad Bertil och legosoldaten Roger (som greps på Grimslöv).
Fem personer var alltså inblandade, och dömdes till långa fängelsestraff, i fallet som kom att kallas Vapenaffärerna på lantgården Grimslöv. Justitiemord? I all hemlighet dömdes en sjätte man i samma härva. Och detta ett halvår innan de andra dömdes. Mannen är till yrket svarvare och krögare och han döms inte i samma rättegång. Åklagaren Christer Johansson i Växjö valde att skilja rättegångarna åt. På frågan om varför svarar åklagaren:
– Det var två ärenden i åklagarvärlden. Det kan hända, det kommer jag inte ihåg? Men eftersom du frågade varför: den andra utredningen var inte färdig beträffande de andra vapenhandlarna "Rolf" och "Tomas", medan Zindovic var häktad och man hade åtalstid att hålla där. Därför åtalade jag honom först, då blev han också dömd först och därför kom rättegångarna liksom att inte ske riktigt i tidsharmoni om jag säger så, men det var bara av praktiska skäl.
Den dömde själv, Ratko Zindovic, 38 år, säger att han är övertygad om att det berodde på att åklagaren fått direktiv om att polisens informatör- och infiltratörverksamhet inte skulle avslöjas. Om det hållits en rättegång i stället för två så skulle mycket av den information som undanhölls hans försvarare, advokat Sven Fagrenius, bevisa Zindovics oskuld. Informationen skulle också avslöja hemlig kriminalunderrättelseverksamhet. Mycket av den är olaglig. I stället bryter åklagaren, genom att undanhålla förhör med mera, mot lagen och får Ratko Zindovic dömd för grovt vapenbrott till tre och ett halvt års fängelse.
Fagrenius säger att han inte reagerade som att domen som föll mot hans klient var "alldeles åt ...". När Världen idag berättar om förhör som undanhållits honom inför och under rättegångarna säger han att det i så fall är en skandal.
2002 greps Ratko Zindovic av Växjö polismyndighet för att ha köpt vapen av Rolf och hans flickvän.
Rolf och hans kumpaner var häktade i två månader och släpptes fyra månader innan Ratko greps.

Kriminalinspektör Hans Emanuelsson i Älmhult var en av två som utredde både härvan kring Rolf och de andra fem, samt Ratko Zindovic ärende.
Emanuelsson säger att de hörde Erika tre gånger. Och att de då inte såg några kopplingar till fallet Zindovic, att det var anledningen till att man inte ansåg att förhören med henne kunde vara intressanta i hans rättegångar. När Världen idag redogör för uppgifter i hennes förhör som talar till Zindovics fördel säger Emanuelsson att de omöjligt kunde ha förstått det då. Erika pratade nämligen aldrig om Zindovic, utan om andra som Tomas sålde vapen till. Zindovic fick ta del av Erikas förhör först i fängelset och hävdar att det bevisar hans oskuld och att de också är bevis på att Tomas och Rolf sålde exakt de vapnen Zindovic dömts för till namngivna informatörer. Zindovic kommenterar Emanuelssons påstående om "ingen koppling" som rena lögner då Erika namgett informatörer och andra långt innan Zindovic kom med i bilden. Emanuelsson kan ju inte ha tänkt på mig som han påstår, då jag ej var med eller ens namngiven, han ljuger säger Zindovic och tillägger att åklagare Johansson tillsammans med Emanuelsson och Adolfsson har i samförstånd dolt friande bevisning för Zindovics advokat.
Emanuelsson minns att Erika pratade om bland annat en gång då hon och Tomas träffade en så kallad informatör, och att hon nämnde fler sådana, men att man inte gick vidare på de uppgifterna eftersom det inte hade någon koppling till Zindovic. En annan anledning till att man inte gick vidare på Borlängespåret var att Tomas vägrade svara på frågor om hans kontakter med Borlänge. Något som Erika sade var förknippat med livsfara eftersom de personer som köpt vapnen i Borlänge var skyddade av polisen. Emanuelsson säger om detta att en annan anledning till att man inte gick vidare på Borlängespåret var att Tomas inte ville ge några uppgifter om Borlänge.
Kriminalinspektören säger vidare att utredningen kom till dem för att det inte fanns tillräckliga utredningsresurser, egentligen skulle ärendet handlagts av kriminalavdelningen i Växjö.
Myndigheten som har koll på informatörsverksamhet Kut, kriminal underrättelsetjänst, var enligt Emanuelsson inte heller uppbyggd i Kronobergs län under den aktuella tiden.
– Jag uppfattade hela tiden som att det rörde sig om Bastmans, att det kom vapen som hade varit hos polisen. Jag koncentrerade mig på de bitarna och polisens informatörer tittade jag aldrig på och vet ingenting om.

Erika har, precis som Emanuelsson säger, aldrig nämnt Zindovic. Men om man läser förhören med henne och de andra inblandade samt det som rättegångarna kommit fram till, hittar man många konstigheter som borde ha tagits i beaktande.
Till exempel pratas det mycket om sju k-pistar, automatgevär. Några av dessa dömdes Zindovic för att ha köpt.
Erika sade att tre av Rolfs k-pistar sålts till Borlänge. Det är polisinformatörerna som ska ha köpt dessa.
Rolf dömdes för att ha köpt sju k-pistar av en annan vapenhandlare. Rolf erkände att han köpt fem.

I Zindovic rättegång säger Rolf att han har haft fyra k-pistar och att Zindovic köpt alla fyra.
Zindovics försvarare frågade Rolf hur det då kommer sig att tre av hans k-pistar kunde hittas hos Tomas. Något som bekräftas av en annan inblandad.
Rolf svarar: "det har jag inte tänkt på".
Zindovic döms ändå för de fyra k-pistarna.
En känd polisinformatör köpte en av k-pistarna. Informatören blev känd med hela Sverige när han kontaktades av polisen för att få fast Sibadirektören Fabian Bengtssons kidnappare. Polisen delgav informatören all tillgänglig information mot att han lovade att gillra en fälla åt kidnapparna. Informationen använde han sedan för att pressa Bengtssons föräldrar på en stor lösensumma. Han avslöjades och greps i Wien.
Rolfs tingsrätt var mer noga än Zindovics. Tingsrätten sade till exempel att Rolf ljög om att han började sina olagliga vapenaffärer så sent som 1999. Åklagare Johansson visste alltså detta och mycket annat. Han valde dock att inte redovisa det i rättegångarna mot Zindovic. Bevis som skulle kunna få Zindovic friad från till expempel k-pistarna.
Det handlade om sammanlagt sju k-pistar som Rolf har haft.
Tre hittas hos Tomas, tre säljs till Borlänge och en hittas hos polisinformatören.
Men hovrätten får Zindovic dömd för fyra, som dessutom är spårlöst försvunna.
Zindovic har också dömts för övergrepp i rättssak. Rolf och hans flickvän påstår att han har hotat dem.
Kriminalinspektör Emanuelsson:
– Ja, vi följde det så långt det gick med det, men det är lite svårt att komma ihåg det var ju ett tag sedan. Och jag kommer i håg att det först fanns en fiktiv person eller nåt som skulle finnas i Norge. Det började med att Rolf och de andra pekade ut någon annan men sedan ändrade de det till Ratko, Ratko hotade dem båda, han blev åtalad för det.
Ratko Zindovic ska ha hotat dem via bland annat sms. Låt oss titta på dessa:
Rolf visade polisen sparade hot på sin mobil och sade att Zindovic skickat dessa sms. Rolf frågades i tidigare förhör vilket mobilnummer Zindovic hade. Han svarade att han inte kom ihåg men var säker på att numret slutade på 99. Det nummer sms:en sändes från slutade på 07.
Hans Emanuelsson, kriminalinspektör:
– Visst kan man fuska med mobiltelefoner. Om vi får in en anmälan och tittar på det och vet vi inte mer så förlitar vi oss på uppgiftslämnarna. Rolf och hans fästmös uppgifter är de enda vi gått på när det gäller hoten.
Till skillnad mot polisen i Älmhult så visade en polisman, Leif Nykvist, i Borlänge intresse för kopplingar till polisinformatörerna, men han fick kalla handen.
– Det stämmer att jag såg kopplingar till personer som var dömda för vapenbrott i Borlänge och att jag ringde mina kollegor i Växjö, men det fanns inga kopplingar ansåg de. Senare har det visat sig att de hade fel. När jag sedan blev uppringd av Zindovic och han berättade vad han hittat i alla förundersökningar så sade jag åt honom att kontakta media. Vad annars skulle jag säga? Andra bevis mot Zindovic Hos Tomas hittades ett cigarettpaket med ett bilregistreringsnummer och ordet "jugge" skrivet på.
Tomas berättade i tingsrätten att han körde till Rolf en kväll, men att denne inte var hemma. Tomas såg en mörkhårig man sitta i en svart BMW. Tomas skrev ner registreringsnumret då Rolf sedan länge känt sig hotad.
Tomas sade att han senare samma kväll ringt Rolf. Rolf hade sagt att det var lugnt, att han kände personen i BMW:n. Men åklagaren fick detta att bevisa en koppling mellan Zindovic och Tomas.
Zindovic greps sex månade efter de övriga.
När han greps hittades vapendelar i bilen. Ett 10 cm rostigt rör i bagage-utrymmet och två krokar med liten fjäder i en påse i dörrfacket.
Tittar man på delarna ser man inte vad de tillhör eller ens att det skulle vara vapendelar.
– Det tog tid innan jag kom på att "Rolf" en kväll, när jag var på väg hem, bad mig slänga några delar på väg därifrån. Det kan vara dessa som jag glömt slänga. Eller så kom dom dit på annat sätt, jag är inte hundra procent säker. Rolf har aldrig bett mig slänga något som varit olagligt att inneha, säger Zindovic om detta när vi träffar honom i hans hemstad för att konfrontera honom med bevismaterialen.
Av detta att döma hade han en relation till Rolf, och kände till de illegala vapenaffärerna.
Varför anmälde han inte det till polisen?
De träffades utanför Micro, bilreservdelsaffär i Älmhult. Båda säger att de träffades i samband med en bilreparation. Zindovic stod utanför med sin bil och provade en nytt filter. Rolf frågade om han ville serva sin bil i Rolfs bilverkstad. De utvecklade en vänskap. Och Zindovic brukade vara hemma hos Rolf eftersom dennes verkstad är i anslutning till hemmet.

Första gången Rolf berättade för Zindovic om sin vapenhandlarverksamhet höll han upp en tidning, Kvällsposten, från 1995. Artikelns huvudrubrik var "Smålands största vapenhandlare". Han berättade om sina intressen, Vapensamling, gamla mopeder, amerikanska bilar och Harley Davidsson motorcyklar.
Sommaren 2000 visade Rolf Zindovic ett vykort som han hade på kylskåpsdörren. Vykortet var skickat från Sydafrika och sändaren var en känd ledare i ett mc-gäng.
– Vi träffas alltid på vapenmässor sade "Rolf", han lade till, "han gillar vapen med nazi-symboler på". Jag reflekterade inte märkbart just då på något olagligt, jag är ju ingen snokande polis, säger Zindovic.
Försommaren samma år sitter Zindovic hos Rolf och fikar. Rolfs dotter Anna kom in och hämtade sin pappa. Zindovic tittade ut och ser att Rolf lade två paket i Annas svarta Ford Escort. Efter två timmar var hon tillbaka och sträckte fram en stor bunt med tusen- och femhundralappar.
– "Rolf" sade: Har du räknat? Är det 92? Anna svarade "ja" och Rolf sade, då har man tjänat en bra slant idag med. Jag fick senare höra att hon mött en så kallad Halmstadsman halvvägs. Anna åkte till USA dagarna efter för att jobba som au pair-flicka.
Anna hörs aldrig av polisen.

En annan gång kom Rolfs son Peter förbi på sin motorcykel. Även denna gång diskuteras affärer i Halmstad. Rolf frågade om Zindovic ville köra honom till Halmstad eftersom Peter var upptagen med något annat. Rolfs körkort var indraget. Rolf ville att de skulle åka och hämta en bil därför ringde han ytterligare en vän, Micke. Alla tre åkte i Mickes vita Mitsubishi.
I Halmstad träffade de en man med nordiskt ursprung som överlämnade en Mercedes 400 S-klassen, ljusröd 91-års modell. De åkte tillbaka i de två bilarna, Micke i sin Mitsubishi. Zindovic och Rolf i Mercedesen.
Hemma hos Rolf berättade han för Zindovic att han gjort världens klipp. Att han bytt bilen mot några vapen.
– Jag kopplade då och fattade vad dottern gjort då hon kom med 92 tusen. Jag frågade hur kan man byta bil med vapen och han skrattade och sade, vad tror du jag gör med hövdingen i Malmö, tjänar pengar såklart. Jag påpekade faran med detta och han skrattade ännu mer för att lägga till, "ingen fara, snuten tittar bara på, ingen fara."
Varken Micke, Peter eller "hövdingen" som är Hells Angels före detta president hörs om detta.

Frågan kvarstår: varför anmälde inte Zindovic de kriminella vapenaffärerna till polisen?
– För det första, jag är inte sämre än det som mellan poliskollegor kallas kollegial kamratskap. Alltså ingen golbög. Skall jag, som till exempel de två målarbröderna mc-gänget tog hand om och sprängde den enes bil i luften och fick den andra på flykt utomlands. Fly hela livet, jag säger igen, gola Du, inte jag inte. Jag såg förresten att målarbrodern som flydde utomlands var arg på polisen för att dom lovade hjälp men höll tunt. Polisen är ju inblandade! "Rolf" var ju införstådd, han var säker på detta, "hövdingens svärfar är ju polis" nämnde Rolf med leende på läpparna.
En annan anledning till att rätten ansåg att Zindovic är skyldig till att ha köpt vapen av Rolf var att vapenhandlare Bertil som Rolf hade gjort illegala vapenaffärer med pekat ut Zindovic.
Den 22 oktober 2001 håller Gävlepolisens Thorbjörn Larsson ett förhör med Bertil. Larsson skrev i förhörsprotokollet att Bertil sade att vapenköparen heter Ratko Zindovic
Strax innan hovrättsföhandling mot Zindovic får hans advokat tag på ett förhör med Bertil där han berättar om en norrman som heter Odd Fossinger. När Zindovics advokat pressade Bertil i hovrätten om denna Fossinger sade Bertil "det var polisen som sade Ratkos namn och att det skulle vara han, polisen kan väl inte ljuga".

Vi ringer upp Thorbjörn Larsson.
Säger namnet Bertil dig något?
– Ja, men vad är ni ute efter?
Du ska ha sagt namnet Ratko Zindovic, inte Bertil. Han sade Odd Fossinger?
– Ni får begära ut uppgifter den officiella vägen. Jag vet ju att det har förekommit anmälningar mot saker och ting som du frågar om, jag hänvisar till de.
Jag känner inte till att jag ska sagt något om någon Ratko Zindovic. Hur fick Bertil namnet?
– Det står i förundersökningsmaterialet.

Nej, det gör det inte. Du hävdar alltså att det inte var du som yppade namnet Ratko Zindovic?
– Kommer inte ihåg turerna med det. Svårt att minnas. Det är fyra år sedan. Om ni anser att något är fel får ni vända er till åklagarkammare, chefer eller vilket det än är. Vapnen som RZ dömdes för Följande går att läsa i Rolfs och Bertils förhör, i domarna och höras på kassettband från RZ hovrättsförhandling, samt Rolfs både tings- och hovrättsförhandling.
"RZ gavs misstanke om 167 köpta vapen från Rolf och 27 från Bertil. Inför RZ häktningsförhandling sänkte åklagaren antalet köpta vapen av Ahlberg till 147 och 24 av Beritl. Inför RZ tingsrätt sänkte åklagaren ytterligare antalet från Rolf till 120. Inför hovrättsförhandlingen drogs antalet från Rolf ner till 96. I Rolfs tingsrätt sade han att han sålt 50 vapen till RZ. I Rolfs hovrätt hävdade han först att han inte mindes, efter påtryckning från åklagaren sade Rolf att antalet sålda vapen till RZ kanske var 30.
Åklagaren, Christer Johansson, avslöjade inte under Rolfs tingsrätt att RZ dömts för 100 vapen. Åklagaren godkände att Rolf sänkte antalet till 50. Annars skulle Rolfs tingsrätt skrivit att ändring skett, vilket skulle betyda att RZ skulle kunna få sin dom ogiltigförklarad. RZ har således dömts i hovrätten för att ha köpt 100 vapen av Rolf. Samtidigt finns yttrande från Rolfs tingsrätt som fann det styrkt att RZ köpt 50 vapen av Rolf. Alltså har olika beslut från två domstolar gått obemärkt förbi åklagare och rätten.
Inget, inte ett enda av dessa vapen har heller påträffats.
Världen idag har sökt alla inblandade, de som dömdes och de som företräde rättsväsendet. Den ende av de dömda, förutom RZ, som vi fått tag på och pratat med är Tomas som säger att han inte vill prata om varken RZ, polisinformatörerna Erika pratade om i förhören eller något annat. Men han säger däremot att han vet att det fanns flera förhör med Erika som undanhölls domstolarna.
RZ övertalade åklagarämbetet att starta en förundersökning mot chefsåklagare Christer Johansson. Förundersökningen lades ned. Förhöret med Johansson går att läsa på vår webbsida, så också vår egen med åklagare Johansson, där han bland annat säger: "Jag har ju ingen anledning att inte, som jag har förklarat också vid flera tillfällen, att inte låta allt komma fram , jag har inget intresse av det, självklart inte det är min skyldighet att gör det och i den mån jag inte gjort det så kan man ju säga att det är fel av mej."

Var det av okunskap? Var det av lättja? Bristande resurser? Eller för att mörka polisinformatörers inblandning? Vi kan inte svara på varför utredarna i fallet RZ misslyckades? Men hade Grimöshärvan utretts ordentligt hade man kunna förhindra många andra brott samt hitta förödande brister i hantering av polisens informatörer, vapen på drift och andra missförhållanden.

Världen idag fortsätter sin granskning på onsdag. Research: Annika Jensen

Fotnot: Personer som nämns vid förnamn i artikeln heter egentligen något annat.