Caroline Szyber (KD) om rånaren på tunnelbanespåret:
Där medmänsklighet saknas behöver vi lagstifta om civilkurage
Publicerad 14 september, 2012
TUNNELBANERÅNET Filmen där en rånare överfaller en man som ramlat ner i tunnelbanan har spridits som en löpeld. Hur är det möjligt att agera så hänsynslöst? Händelsen visar att den civilkuragelag som Kristdemokraterna länge förespråkat behövs mer än någonsin. Det skriver partiets rättspolitiska talesperson Caroline Szyber.
En man ramlar ner på spåret. En annan man hoppar ner efter honom. Vad som skulle ha kunnat sluta lyckligt – att mannen får hjälp att ta sig upp – slutar tvärtom. Mannen hjälper honom nämligen inte utan rånar honom, hoppar upp från spåret och ger sig iväg. Kvar på spåret ligger mannen som har blivit rånad – och som nu också blir påkörd.
Det enda som kunnat göra händelsen värre är om han inte hade överlevt, vilket han nu lyckligtvis gjorde.
Förhoppningsvis kommer rånaren att åka fast och bli dömd. Det är vad svensk lagstiftning ger utrymme för. Men de flesta av oss anser nog också att det måste vara möjligt att hävda att han gjort sig skyldig till något mer. Att det inte är okej att låta någon ligga kvar där med vetskap om att personen med allra största sannolikhet kommer råka riktigt illa ut. Kanske skulle det vara för tungt för mannen att dra upp honom, eller för farligt att hoppa ner på spåret och själv råka illa ut. De invändningarna kan nog de flesta av oss ha förståelse för.
Men är det verkligen okej att inte försöka påkalla hjälp eller meddela SL att det ligger en person på spåret? Nej, det tycker nog få av oss.
Kristdemokraterna vill införa en utvidgad skyldighet att ingripa vid sådana tillfällen – en så kallad civilkuragelag. En civilkuragelag skulle göra var och en skyldig att hjälpa en medmänniska i nöd, utifrån situationen och sina egna förutsättningar. Det handlar alltså inte om att du ska behöva avbryta våldsamma slagsmål eller riskera ditt eget liv. Eller bli dömd för att du inte orkade dra upp en man från spåret. Men de flesta av oss kan ta upp mobilen.
Det går självklart att hävda att en lag inte hade hjälpt i detta eller andra liknande fall. En person som är beredd att begå ett brott avstår kanske inte från ett annat brott bara för att det är just brottsligt. Självklart är det så. Moral kan inte ersättas av lagar. Men i vissa fall är det möjligt att stödja moral med lag.
Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra. Vi ska inte ha en övertro på lagstiftning, men samtidigt spelar det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag också att det påverkar oss. Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag haft en positiv inverkan på attityder.
Ett exempel är det uttryckliga förbud som infördes 1979 mot barnaga. Attityderna till barnaga har förändrats kraftigt. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats, men jag för min del är övertygad om att lagstiftningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder.
Det är lätt att bli modfälld och uppgiven vid fall som det i tunnelbanan. Det är dock viktigt att påminna varandra om att det också finns många modiga människor. Ibland får vi läsa om dem i tidningar. Personer som gör det där lilla extra för någon – och denna någon kanske är en person de aldrig ens har träffat. Detta är något vi vill se mer av.
Ett sätt är att tydligt i vår lagstiftning uttrycka att det inte är accepterat att vara helt likgiltig inför medmänniskor som befinner sig i en nödsituation.
Förra hösten presenterades handlingspliktsutredningen. Den föreslår tyvärr inte att en så kallad civilkuragelag införs men presenterar hur en sådan kan se ut. En liknande lagstiftning finns i flertalet andra länder i Europa, bland annat Norge, Finland, Tyskland, Frankrike och Danmark. Det finns goda skäl att införa en civilkuragelag även i Sverige. En civilkuragelag är inte ensamt lösningen på problemen med likgiltighet, rädsla att vittna eller rädslan att utsättas för brott eller andra farliga situationer. Men en civilkuragelag är ett sätt att tydligt sätta fokus på att vi människor har ansvar för varandra.
Oavsett är det uppenbart att vi behöver ett levande samtal om vårt ansvar för varandra. Civilkurage kan vi visa redan idag.
En man ramlar ner på spåret. En annan man hoppar ner efter honom. Vad som skulle ha kunnat sluta lyckligt – att mannen får hjälp att ta sig upp – slutar tvärtom. Mannen hjälper honom nämligen inte utan rånar honom, hoppar upp från spåret och ger sig iväg. Kvar på spåret ligger mannen som har blivit rånad – och som nu också blir påkörd.
Det enda som kunnat göra händelsen värre är om han inte hade överlevt, vilket han nu lyckligtvis gjorde.
Förhoppningsvis kommer rånaren att åka fast och bli dömd. Det är vad svensk lagstiftning ger utrymme för. Men de flesta av oss anser nog också att det måste vara möjligt att hävda att han gjort sig skyldig till något mer. Att det inte är okej att låta någon ligga kvar där med vetskap om att personen med allra största sannolikhet kommer råka riktigt illa ut. Kanske skulle det vara för tungt för mannen att dra upp honom, eller för farligt att hoppa ner på spåret och själv råka illa ut. De invändningarna kan nog de flesta av oss ha förståelse för.
Men är det verkligen okej att inte försöka påkalla hjälp eller meddela SL att det ligger en person på spåret? Nej, det tycker nog få av oss.
Kristdemokraterna vill införa en utvidgad skyldighet att ingripa vid sådana tillfällen – en så kallad civilkuragelag. En civilkuragelag skulle göra var och en skyldig att hjälpa en medmänniska i nöd, utifrån situationen och sina egna förutsättningar. Det handlar alltså inte om att du ska behöva avbryta våldsamma slagsmål eller riskera ditt eget liv. Eller bli dömd för att du inte orkade dra upp en man från spåret. Men de flesta av oss kan ta upp mobilen.
Det går självklart att hävda att en lag inte hade hjälpt i detta eller andra liknande fall. En person som är beredd att begå ett brott avstår kanske inte från ett annat brott bara för att det är just brottsligt. Självklart är det så. Moral kan inte ersättas av lagar. Men i vissa fall är det möjligt att stödja moral med lag.
Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra. Vi ska inte ha en övertro på lagstiftning, men samtidigt spelar det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag också att det påverkar oss. Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag haft en positiv inverkan på attityder.
Ett exempel är det uttryckliga förbud som infördes 1979 mot barnaga. Attityderna till barnaga har förändrats kraftigt. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats, men jag för min del är övertygad om att lagstiftningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder.
Det är lätt att bli modfälld och uppgiven vid fall som det i tunnelbanan. Det är dock viktigt att påminna varandra om att det också finns många modiga människor. Ibland får vi läsa om dem i tidningar. Personer som gör det där lilla extra för någon – och denna någon kanske är en person de aldrig ens har träffat. Detta är något vi vill se mer av.
Ett sätt är att tydligt i vår lagstiftning uttrycka att det inte är accepterat att vara helt likgiltig inför medmänniskor som befinner sig i en nödsituation.
Förra hösten presenterades handlingspliktsutredningen. Den föreslår tyvärr inte att en så kallad civilkuragelag införs men presenterar hur en sådan kan se ut. En liknande lagstiftning finns i flertalet andra länder i Europa, bland annat Norge, Finland, Tyskland, Frankrike och Danmark. Det finns goda skäl att införa en civilkuragelag även i Sverige. En civilkuragelag är inte ensamt lösningen på problemen med likgiltighet, rädsla att vittna eller rädslan att utsättas för brott eller andra farliga situationer. Men en civilkuragelag är ett sätt att tydligt sätta fokus på att vi människor har ansvar för varandra.
Oavsett är det uppenbart att vi behöver ett levande samtal om vårt ansvar för varandra. Civilkurage kan vi visa redan idag.
Hej! Jag vill bara säga att det är dumt att tro att civilkurage är nåt som kan lagstiftas fram då alla alltför väl vet att lagar knappast efterföljs av väldigt många inom polis och rättsväsende! Börja med att låta de som ska upprätthålla lagarna föregå med gott exempel och följa dem själva.. Mer om det kommer, var tvungen att säga min mening!
SvaraRadera